Staden Jamestown i USA bor en gammal dam, vid namn Miriam Johnson. Förut var hon en hårt arbetande kvinna, hon jobbade dag och natt, men nu är hon pensionär och bor i en stuga med öppen spis och sitter i sin gungstol och stickar. Jag ska låta henne få berätta sin egen historia:

Jag log när en kund lade till ytterligare en femkrona i dricks. Han log mot mig och sa: ”Tack så mycket för den goda pajen! Jag kommer hit igen snart.” Jag log och vinkade till honom.
”Tack så mycket!” sa jag och han öppnade dörren och gick ut. Solen sken in genom dörren och bländade mig i ögonen, och några av gästerna fick hålla armen för ögonen. Jag stängde dörren igen, för det var varmt nog utan solljus. Fönstren stod bara på glänt, för att det inte skulle kännas instängt, men jag hade gärna stängt dem också. Jag slängde en blick på dricksburken och såg att nu var den snart full den också. Jag hade tömt den för en vecka sedan, så nog gick affärerna bättre nu än de gjorde för ett år sedan. Då kunde det ta en hel månad för att fylla en burk. Jag strök min hand över träbänken framför mig, där jag brukade servera drinkar på kvällarna. Snart skulle jag inte vara här längre, inte när jag hade skaffat min egen riktiga restaurang istället för att jobba på det här lilla kaféet på .
Plötsligt öppnades dörren igen, och herr Ewedman steg in i butiken, och tätt efter följde Clara, hans son. Clara var min raka motsats. Jag hade mörkrött, rakt hår ner till midjan, och hennes var linblont, lockigt och ganska kort. Jag var solbränd, och hon var ganska ljus till hyn. Dessutom var hon väldigt rik, och det kunde man ju knappast säga att jag var, men ändå var vi bästa kompisar ändå tills hon övergav mig för att vara med de mer populära ungdomarna. Men jag hade ändå inte så mycket fritid så att jag kunde vara med kompisar. Jag kämpade för att uppnå min och pappas dröm – att en dag äga en egen restaurang och servera den godaste maten i hela Jamestown! När pappa dog i en olycka, började jag arbeta hårt och fick nästan inte en lugn stund.
”En stor kaffe till mig, och vad vill du ha, Clara?” sa herr Ewedman och log stort mot sin dotter.
"Hm… ta en räksmörgås.” Hon brydde sig inte om mig utan stod bara och beundrade sina naglar.
”Ska bli!” sa jag och log innan jag hällde upp kaffe i ett glas och frågade om han ville ha mjölk och socker.
”Två teskedar socker, tack. Bara lite mjölk.” Claras räksmörgås var den näst sista. De kom hit i stort sett varje dag, och hon tog alltid samma sak. En minut senare gav jag de deras beställning på deras bord och de gav mig en femtiolapp, och en enkrona i dricks. De må vara rika, tänkte jag, men väldigt snåla.

De flesta gästerna hade gått iväg nu, så jag satte mig vid deras bord och herr Ewedman frågade mig hur det gick med pengarna till restaurangen.
”Det går framåt, om några månader har jag nog råd att skaffa mig ett litet ställe med kök. Om det blir något över köper jag möbler och andra saker till inredningen”, svarade jag.
”Bra”, sa han, ”och faktum är att om du sparar ihop lite till, så sa en kollega till mig att han kunde hjälpa dig på traven lite…”
”Är det sant?” utropade jag glatt och spärrade upp ögonen. ”Är det sant?”
”Så sant som det var sagt, Miriam. Inredning, köksredskap och liknande skulle han kunna hjälpa dig med.”
”Åh, tack så mycket, herr Ewedman! Tack så hemskt mycket! Men vad heter han?”
”Carl Soved, han kommer hit imorgon klockan två.”
Äntligen skulle drömmen bli sann! Äntligen… men jag undrade om det inte fanns en hake någonstans…?

______________

Vad tycker ni?

Cya!

//Little Friida